När Grandaddy till slut dog efter en lång utdragen strid (tror jag hörde det första gången i samband med Sumday skivan från 2003) så var de många som med ledsna ögat blickade upp mot himlen och täntke att de va bättre förr. Men sorgen efter denna förlust av stora mått har nu dämpats då rösten som alla förknippar med Grandaddy fortsatt i ett soloprojekt. Att lyssna på Jason Lytles senaste skiva Yours truly. the commuter så ger de i det stora hela samma lätt drömmande känsla som att lyssna till något av Grandaddys gamla grejer.När Jason själv sätter sitt eget namn på sin musik så låter de fortfarande som Grandaddy  och visste man inte bättre skulle man tro att det faktiskt fortfarande var de.

Med åren känns de dock som Grandaddy och Jason Lytle blivit lite mer slätstruket och några lite mer skramliga låtar i stil med Summer here kids verkar de va allt längre mellan. Fortfarande är de fantastiskt vackert men enligt mitt personliga tycke blir hela album där allt är lite mjukt lätt lite grötiga och kräver ett mer aktivt lyssnande.

För att sammanfatta så är detta ett guldkorn för alla er som älskat Grandaddy och för den som vill lyssna mer så finns albumet på spotify spotify:album:330CJ4vXfjVGGEPOoTXezt  Personligen kommer jag mer sannolikt plocka fram Sophtware slump eller Underneath the western freeway när jag vil lyssna på Grandaddy än Yours truly, the commuter men samtidigt är ju faktisktJason Lytle inte Grandaddy.

/the po

Jason Lytle - I am lost

Låten "Tears and Music of Love" i ett riktigt röjigt liveframträdande (för pitchfork.tv) Från senaste plattan Offend Maggie som släpptes 2008. /raz

Okej, denna video postas lite för sent för att det ska anses vara hippt. Men jag uppväger det genom min hippa karisma. Detta är i alla fall den rätt snygga videon till Passion Pits "The Reeling"./raz

Eftersom jag i mitt senaste inläggs titel skrev in ett par ord som för de mer klarsynta kankse insinuerade på kommande inlägg med ett liknande tema. Eftersom det inte ligger i min natur att göra folk besvikna så kommer del två redan nu.

Men eftersom jag är ganska tråkig och lat av mig väljer jag att skriva lite om något som de flesta antagligen redan har lyssnat på och förpassat till gamla tider då dinosaurier vandrade på jordens yta och den viktigaste politiska frågan inte var om man de va ok att ladda ner grejer eller om man skulle få fängelse för de.

För de som är läskunniga innebär det att ni redan nu förstått att del 2 i eposet om 80-talsdoftande synthpop är La Roux. La Roux och har nyligen släppt ett självbetitlat album (som då såklart också heter La Roux) och vad de gör för nåt just nu kan endast de själva svara på.

/the po

Eftersom bloggen varit så tråkig senaste tiden tänkte jag att jag skulle göra något för att förändra detta faktum. Då jag inte längre hyser några förhoppningar om att skriva de längsta inlägget efter Rasmus mastodontinlägg om Arvikafestivalen (jag hoppas på fler detaljer Rasmus!) så tänkte jag tipsa om lite 80-talsdoftande synthpop.

Dagens tips är de brittiska bandet Futurecop! som gör märkbart dansanta melodier och tar med sig det kitschiga 80-talet in i framtiden (men inte tillbaka! (parentes i parentes för att uppmärksamma er på min 80-tals anknutna ordvits som anspelar på Michael J Fox storfilm Back to the future). Detta är vad en annan framtidspolis vid namn Robocop hade dansat till om han nu inte varit en ytterst stel robot byggd av mänskliga kadaver och titan.

/the po

Futurecop - Karatekid

Jaha, då var det dags att sammanfatta Arvikafestivalen 09. För det första kan man börja med att konstatera att det måste vara Sveriges varmaste festival i år, det var ibland en pärs att rentav stå still och bevittna en spelning. Skulle man dessutom röra på sig så svettades man floder.

Torsdag

Lyckade med konststycket att se Detektivbyrån två gånger, ena gången var det en P3-inspelning, andra gången en "vanlig" spelning. Den vanliga spelningen var helt fantastisk. Andromeda-scenen räckte inte till på långa vägar för att rymma allt folk. Jag måste nog säga att det var den spelningen på hela festivalen som det var bäst stämning på, publiken var i extas och bandet fick ovationer efter varje låt. Bandmedlemmarna såg märkbart tagna ut.

Casiokids gjorde också en väldigt trivsam spelning, fin synthpop och en cover på Familjens "Det snurrar i min skalle" gjorde succé.

Röyksopp spelade på ett fullsatt Apollo, där bland annat Robyn gjorde ett uppskattat gästspel. Personligen tyckte jag att bandet kom lite för långt ifrån publiken för att det skulle kännas riktigt bra, såg inte hela spelningen dock.

Jag hade inte tänkte se Nine Inch Nails, men hamnade där ändå, och tyckte faktiskt att det var riktigt fint. Karln sjöng fantastiskt bra, och ljusshowen imponerade.

Fredag

Hamnade först något oväntat på Lillasyster-spelningen av någon anledning. De spelade klassikern "Lok står när de andra faller" (det är ju typ gamla Lok som är Lillasyster). Då blev jag nöjd.

Welle:Erdball var en av dagens höjdpunkter, fantastiskt scenshow som vanligt, och publiken var ordentligt med på noterna.

Såg några låtar med Eagles of Death Metal, de verkade rätt taggade och rockade väl på rätt bra.

Sedan var det dags för bob hund. Kanske det som jag själv hade sett fram emot mest, eftersom jag aldrig hade lyckats se dem förut. Tomas Öberg och de andra levererade som alltid. Möjligtvis kändes låtmaterialet lite uppenbart dock, och sådant som de alltid kör live. Men jag var såklart nöjd ändå.

Depeche Mode då? De såg jag faktiskt bara några låtar av, och det var såklart en gigantisk show och massvis med folk. Jag har dock aldrig varit något större fan, så jag försvann på andra äventyr efter ett tag.

Lagom till Fever Ray sprang jag tillbaka. Som väntat var det nog det häftigaste livespektaklet av alla, precis som det var under Umeå Open. Frågan är bara om låtmaterialet är så starkt egentligen, det kommer nästan i andra hand när man står och ser på alla lasrar och skit.

Lördag

Började med Florence Valentin, som verkligen har växt ut till att bli ett fint liveband. Frontmannen Love håller på och rycker runt i spasmer runt scenen, och det är en jävla energi hela tiden. Möjligtvis är spelningen lite för lång, och låtarna lite för likadana.

First Aid Kit bjöd  på vacker stämsång. De två unga flickorna låter bra mycket äldra på sina röster än vad de egentligen är, otroligt imponerande faktiskt.

Jenny Wilson gjorde en av dagens bästa spelningar. Hon har blivit bättre och bättre live varje gång jag har sett henne, och hennes nya material passar väldigt bra inför publik. Själv är hon också en väldigt fin scenpersonlighet som lyser upp vilken scen som helst.

Fleet Foxes såg jag bara några låtar av. Det var väääldigt varmt inne i Apollo, klarade knappt av att vara där inne. Men låtarna satt som de skulle, och stämsången var såklart oklanderlig.

Jag sprang iväg till lite kyligare Andromeda istället och såg slutet av Little Boots spelning. Riktigt fint var det. Tycker inte att hon är sådär jättebra på skiva, men live var hon helt strålande.

De tyska synthlegenderna DAF höll sedan hov. Deras gamla klassiker "Der Mussolini" lät hur bra som helst, och det var ett sjukt röj. Men sedan lessnade jag litegrann.

Festivalens mest oväntade måste nog Korns spelning vara enligt mig. Hade inte ens tänkt se den, men gick dit ändå. Det var faktiskt helt sjukt bra, hade ingen koll på att de faktiskt är så bra musiker som de faktiskt är. Det blev en väldigt fin avslutning på Arvikafestivalen 2009.

Totalt sett bjöds det på många fina spelningar och bra väder. På minussidan kan man väl säga att man som van festivalbesökare tyvärr sett många av banden förut, och att det möjligtvis saknades lite nya heta akter. Men festival är alltid festival, det vill säga fest! Här kommer lite blandade bilder från min fina mobilkamera. /raz

Tänkte att de va dags att dra upp en av indie-Sveriges största doldisar som lägger guldägg titt som tätt men samtidigt gör sitt bästa för att gömma dem. För er som missat så rör de sig om Paddington dc. Hans musik släpps oftast på egenproducerade CD-r skivor i små upplagor och när han sålt alla ex så släpps de i regel inga fler. Vill du lyssna på  hans musik är de bara att leta upp hans myspace och vill du han hans skivor får du maila och skicka pengar i kuvert (pengar i kuvert är äkta old school!).

/the po

Paddington DC - Kristallklara natta

Sommarvärmen gör mig loj och inte så skrivsugen alls. Jag bjuder på en sång istället. /Emma