Jaha, då var det dags att sammanfatta Arvikafestivalen 09. För det första kan man börja med att konstatera att det måste vara Sveriges varmaste festival i år, det var ibland en pärs att rentav stå still och bevittna en spelning. Skulle man dessutom röra på sig så svettades man floder.

Torsdag

Lyckade med konststycket att se Detektivbyrån två gånger, ena gången var det en P3-inspelning, andra gången en "vanlig" spelning. Den vanliga spelningen var helt fantastisk. Andromeda-scenen räckte inte till på långa vägar för att rymma allt folk. Jag måste nog säga att det var den spelningen på hela festivalen som det var bäst stämning på, publiken var i extas och bandet fick ovationer efter varje låt. Bandmedlemmarna såg märkbart tagna ut.

Casiokids gjorde också en väldigt trivsam spelning, fin synthpop och en cover på Familjens "Det snurrar i min skalle" gjorde succé.

Röyksopp spelade på ett fullsatt Apollo, där bland annat Robyn gjorde ett uppskattat gästspel. Personligen tyckte jag att bandet kom lite för långt ifrån publiken för att det skulle kännas riktigt bra, såg inte hela spelningen dock.

Jag hade inte tänkte se Nine Inch Nails, men hamnade där ändå, och tyckte faktiskt att det var riktigt fint. Karln sjöng fantastiskt bra, och ljusshowen imponerade.

Fredag

Hamnade först något oväntat på Lillasyster-spelningen av någon anledning. De spelade klassikern "Lok står när de andra faller" (det är ju typ gamla Lok som är Lillasyster). Då blev jag nöjd.

Welle:Erdball var en av dagens höjdpunkter, fantastiskt scenshow som vanligt, och publiken var ordentligt med på noterna.

Såg några låtar med Eagles of Death Metal, de verkade rätt taggade och rockade väl på rätt bra.

Sedan var det dags för bob hund. Kanske det som jag själv hade sett fram emot mest, eftersom jag aldrig hade lyckats se dem förut. Tomas Öberg och de andra levererade som alltid. Möjligtvis kändes låtmaterialet lite uppenbart dock, och sådant som de alltid kör live. Men jag var såklart nöjd ändå.

Depeche Mode då? De såg jag faktiskt bara några låtar av, och det var såklart en gigantisk show och massvis med folk. Jag har dock aldrig varit något större fan, så jag försvann på andra äventyr efter ett tag.

Lagom till Fever Ray sprang jag tillbaka. Som väntat var det nog det häftigaste livespektaklet av alla, precis som det var under Umeå Open. Frågan är bara om låtmaterialet är så starkt egentligen, det kommer nästan i andra hand när man står och ser på alla lasrar och skit.

Lördag

Började med Florence Valentin, som verkligen har växt ut till att bli ett fint liveband. Frontmannen Love håller på och rycker runt i spasmer runt scenen, och det är en jävla energi hela tiden. Möjligtvis är spelningen lite för lång, och låtarna lite för likadana.

First Aid Kit bjöd  på vacker stämsång. De två unga flickorna låter bra mycket äldra på sina röster än vad de egentligen är, otroligt imponerande faktiskt.

Jenny Wilson gjorde en av dagens bästa spelningar. Hon har blivit bättre och bättre live varje gång jag har sett henne, och hennes nya material passar väldigt bra inför publik. Själv är hon också en väldigt fin scenpersonlighet som lyser upp vilken scen som helst.

Fleet Foxes såg jag bara några låtar av. Det var väääldigt varmt inne i Apollo, klarade knappt av att vara där inne. Men låtarna satt som de skulle, och stämsången var såklart oklanderlig.

Jag sprang iväg till lite kyligare Andromeda istället och såg slutet av Little Boots spelning. Riktigt fint var det. Tycker inte att hon är sådär jättebra på skiva, men live var hon helt strålande.

De tyska synthlegenderna DAF höll sedan hov. Deras gamla klassiker "Der Mussolini" lät hur bra som helst, och det var ett sjukt röj. Men sedan lessnade jag litegrann.

Festivalens mest oväntade måste nog Korns spelning vara enligt mig. Hade inte ens tänkt se den, men gick dit ändå. Det var faktiskt helt sjukt bra, hade ingen koll på att de faktiskt är så bra musiker som de faktiskt är. Det blev en väldigt fin avslutning på Arvikafestivalen 2009.

Totalt sett bjöds det på många fina spelningar och bra väder. På minussidan kan man väl säga att man som van festivalbesökare tyvärr sett många av banden förut, och att det möjligtvis saknades lite nya heta akter. Men festival är alltid festival, det vill säga fest! Här kommer lite blandade bilder från min fina mobilkamera. /raz

 

po

7 juli 2009 21:44

Jag minns hur du svettades ymnigt Rasmus, ingen kan svettas som du!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

The Raz byter adress och plattform för bloggandet. Vi kommer från och med nu att finnas på denna adress. ...

Aktiviteten har varit rätt låg här på bloggen den sista veckan, själv har jag haft en del för mig, men nu blir det en uppryckning. Jag postade tidigare Memory Tapes låt Bicykle, som jag anser är en av årets bästa låtar, nu har hela skivan släppts (Se...

Fuck Buttons är tillbaka med nytt material. Debutskivan innehöll  långa drone-liknande skapelser men nya singeln tyder på ett mera lättillgängligt och dansvänligare, nästan rave-aktigt sound. Mycket kanske tack vare den nya producenten som tidigare p...

Popaganda var en trevlig liten avslutningf på festivalsommaren även om jag får erkänna att jag större delen av tiden var för full för att se på band, jag får skylla på sällskapet. Det jag såg under någorlunda kontrollerade former var under fredgaen ...

Det tog dem visst 1500 timmar att skapa denna video, plus att de fotograferade dem en hemskans massa gånger för att få det hela att gå ihop. Allt gjort i lego. /raz...